Livet är orättvist...



och orättvisan heter cancer. Drabbar helt fel personer, oskyldiga människor, omtänksamma personer och framför allt dom som inte förtjänar det.

Min kollegas mamma gick bort för drygt två år sedan av cancer. Då hade hon kämpat i många många år till och från. Läkaren hade sagt en gång; Det är inte cancer...Sedan tog den över hela hennes kropp och att hon ändå levde så länge som hon gjorde var ett mirakel.

Drygt ett år efter mammans bortgång drabbas pappan (eller rättare sagt det var då dom upptäckte det och då var det redan försent). En tanke är att han burit på det länge men inte upptäckt det pga mammans (fruns) bortgång. Cellgifter och ut och in på sjukan har iaf varit hans vardag...Han kan inte ens sitta och har obeskrivliga smärtor hela tiden.

Idag fick vi reda på att den är för stor, även om den har minskat går det inte att operera då den sitter som den gör, att han är för svag för cellgifter och läkaren vet inte hur lång tid han har kvar. Att förlora sin mamma & pappa när man är så ung borde ingen få uppleva. Livet är för jä*la orättvist! När man ser sin pappa försöka hålla tillbaka tårarna med all kraft men inte lyckas, då vet man att det är allvarligt. Det enda vi andra kan göra är att ställa upp och visa omtanke men det känns långt ifrån tillräckligt. Hur skulle man själv reagera om man fick reda på att man själv/någon nära anhörig snart skulle dö? Livet är till för att levas och alla förtjänar ett långt och lyckligt liv...





Ljuset i tunnelns slut?!



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0